Den här dagen har jag väntat på länge. 23 April kändes som en evighet för två månader sen, men idag är den här. Fin och lika underbar som jag förväntat mig att den skulle vara.
Jag kunde knappt sova inatt, som om det vore självaste julafton som jag låg och väntade på. Kanske är det konstigt att jag känner så för vissa, tre månader utan varandra är inte så otroligt mycket. Men idag när mina älsklingsvänner kommer hit och ska stanna i 7 dagar och vi ska bara va, så känner jag verkligen hur mycket jag har saknat dom.

Hej bloggen. Hej folket! 

Idag är det den 22 April, och det slog mig att jag senaste skrev när jag varit här en månad, och nu skriver jag när det nästan endast återstår en månad till i Paris. Klockan går långsamt, men tiden går fort sa en klok vän till mig en gång, och det är precis så jag känt denna tid i Paris. Vissa gånger har jag tittat på klockan, 12.10, tänkt att det återstår 55 minuter kvar av lektionen, och hur helvete ska jag klara de när magen kurrar högre än vad läraren talar. Vissa gånger har jag också känt mig så otroligt borta, i alla pronomen, artiklar, verbböjningar, presens, passé compose, inifinitiv osv osv att jag bara velat springa hem gosa mig ner i sängen och kolla på en svensk film. Kanske bara för att känna att det här är inte min verkliga värld, jag är svensk och hur svår än franskan kan vara så kan jag iallafall svenska. Och engelska för den delen.

    Men ibland mina vänner, eller ja väldigt ofta faktiskt vill jag aldrig att lektionen ska slut. Jag vill sitta i mitt klassrum och diskutera, debattera, konversera i timmar. Jag vill både höra franska och prata franska, och se hur jag får ut perfekta fraser som jag aldrig kunnat bilda innan. Jag har lärt mig så otroligt mycket under dessa två månader i skolan, det är nästan helt overkligt. Jag kan ju prata franska nu. Inte helt och hållet, men mycket.

Jag får ångest när jag tänker att allt snart är slut. Skolan. Paris. Våren. Printemps, allt. Jag saknar så otroligt många hemma i Sverige, och när jag väl är hemma i Sverige kommer jag att vara den lyckligaste i världen. Men nu vill jag inte åka hem, det bara är så. Jag vill ha allt på samma gång, sommaren i Sverige och Paris samtidigt. Hur fan ska jag lyckas? Min plan är nog att åka tillbaka hit till hösten, jobba och tillbringa några månader extra

tills jag känner mig helt klar. Det får nog bli så, för såhär kan det inte sluta. Inte mitt i inte. Je suis vivant á Paris.

1 Mars är det visst idag. Det betyder att vi bott, hängt, varit här i en månad nu.
Siri och jag börjar denna eftermiddag med att köpa en varsin outfit på COS för att sedan göras oss fina för att äta middag tillsammans med Emma på ett Creperie i Montparnasse. Vad som händer sen vet ingen än, men det ska firas!

    Inser nu att jag inte skrivit här på ett tag och att det kanske är dags att ta och skriva lite här, både för min egen skull och några ynka läsare där ute. Det tar vi tag i. Imorgon eller nåt.

 

Bisou

Idag när jag gick upp för mina enmiljon trappsteg till lägenheten slog det mig att jag faktiskt bor här. Lyckades hitta en gammal blogg som jag skrev i när jag gick i 8:an och ett inlägg som hette "JE T'AIME PARIS", där jag skrev att min största dröm förutom att få jobba med musik var att bo i Paris och lära mig franska. Samt lite youtube klipp på Edith Piaf, Amelie montmarte och cheesiga vintage bilder på par framför La tour Effiel. Och nu är jag här, jag bor här. Visst visst, det är tredje gången jag gör det men för mig är det lika sjukt varje gång. Jag kan inte låta bli att få lyckorus med jämna mellanrum. Ibland när jag sitter på tunnelbanan, påväg hem efter jobbet, lagom trött och hungrig kollar jag ut igenom fönstret och ser Paris skina av allt ljus. Då, då fattar jag att jag tog mig hit. Precis det jag ville göra och alltid velat göra gör jag just nu.
     Fikade med Clara och Siri på vårt nya stammis café "10 belles" idag. Vi diskuterade hur mycket det egentligen krävs för att man ska komma iväg. Alla har väl drömt om att göra saker, men det är så ofta som folk lägger sina drömmar åt sidan. Ser dem som ouppnåliga av olika orsaker. Det kan jag också ha gjort vid vissa tillfällen. Inte fan trodde jag att jag skulle bo i Paris tre gånger när jag skrev mitt inlägg för 6 år sedan, men här är jag nu. Lycklig och fortfarande lika kär i Paris och livet här nere.

 

En klassisk söndag morgon. Här ligger jag. I vår sjukt sköna säng med tusen filtar på mig tillsammans med björks nya skiva på otroligt låg ljudnivå eftersom att mina roomies fortfarande sover. Jag har absolut ingen energi till att göra någonting. Inte ens gå upp och äta frukost. Har ingen röst kvar alls, det som kommer ut när jag försöker prata är bara ett pip. I fredags hade vår kära finaste vän Clara inflyttningsfest, åh jävlar vad kul man hade de! Med ca 30 folks, varav 90% var svenskar, på 50 kvadrat lyckades vi skapa den bästa hemmafesten a Paris!! Vi drack hemmagjorda drinkar, åt hemmagjorda crepes, dansade så att golvet gick sönder(SANT!), spelade awesome musik och fotade typ 1 miljon bilder. Jag känner mig lite nervös för alla bilder som alla tog på mig med alla sina kameror som jag på något vis kommer att få se sen. Tänkte inte direkt på mina poser...
     Jag och Clara lekte DJ:s hela natten lång vilket resulterade till att jag idag tappat rösten. Jag skrek och sjöng till varenda jävla låt. Men det var det värt. Så jävla värt! Älsklingsmänniskorna på festen var ju så himla goa. Och alla dansade som sagt så hårt att golvet gick sönder vilket bara bevisar att jag och Clara var göttaste DJ:s!
     När vi väl var hemma möttes vi av vår granne som alltid (alltid) har fest och som bjöd in oss lite halvsega svenskar. Vi smuttade på lite champang och pratade bra barer i Paris. Riktigt sköna fransmän var dom men vi var så trötta så vi gick upp en våning till och däckade.

 

Efter att ha vaknat lite för tidigt för att gå på lägenhetsvisning degade jag i badkaret ca hela dagen, trots att det blev fisvarmt efter cirka 10 minuter. Mitt sällskap var Jonas Gardells bok "torka aldrig tårar utan handskar" som jag läste ut. Efter de lagade jag och Emma ärtsoppa med tortilla bröd + smält ost och skrattade oss igenom hela melodifestivalen. Och efter de fick vi någon jävla energi från något jävla håll och började fixa oss och drog iväg för att möta några vänner på baren La Perle. Där drack vi öl och planerade nästa hemmafest á Claras hem. Det var en go kväll helt enkelt och en go bar. Sen tog energin slut totalt och jag kollapsade i min säng och vaknade nu utan röst eller mat i magen. Men nu vaknade Emma och kanske Siri, så nu blire frruuukossttt. Nu vet ni i detalj allt om min helg, gött och hejdå!

För fjärde lunchen i rad har jag nu slurprat i mig nudlar med typ noll procent smak. "Man blir mätt iallafall" säger Emma. Nja typ en timme eller två. Men jag låter mig luras varje gång att tro att mättnaden ska hålla längre. Åker hemifrån hyfsat mätt vid 16, börjar jobba 17 och slutar 19 och sen är jag hemma igen vid 20.00 så vrååålhungrig att jag knappt kan ta mig upp för trapporna. Igårkväll insåg jag att en banan eller nåt kanske inte vore så dumt att ta med sig, men det gör man väl typ aldrig? Inte jag iallafall. Möttes iallafall av tre små fina vänner som lagat god couscous sallad med typ allt gott i igår kväll när mitt blodsocker låg på zero.

     Vi satt i vår sjukt mjuka säng och bara pratade om Våren i Parre. Alla picknickar vi ska ha, alla ölkvällar i Buttes Chaumont Parken och solen och värmen och alla glassar vi ska äta. Herregud vad jag l ä n g t a r. 

     Ska snart åka iväg och hämta Alina på dagis. Gav henne en Pippi bok på engelska som försenad julklapp och när jag pekade på flickan med rött hår och flätor som bar på Lilla Gubben och sa att hon hette Pippi rynkade hon oförstående på pannan. Pipi betyder nämligen piss på franska. Det hade jag ju glömt haha. Här heter hon tydligen Fifi. Men förutom att Pippi egentligen heter piss så verkade hon gilla boken väldigt mycket.

BONJOUR!

Nu är jag tillbaka, både på bloggen och i Paris. Vad kul!
     Det känns nästan helt naturligt att vara tillbaka, som om jag varit på semester hemma i Stockholm och kommit tillbaka hem. Fast bara nästan. Det var svårt att säga hejdå till Stockholm och alla mina nära och kära. Svårt att säga hejdå till allt det trygga man har där hemma. Men nu när jag är här känns allt bara g ö t t.

     Flygresan ner hit gick förvånadsvärt bra. Innan har jag varit otroligt flygrädd, men det var jag banne mig inte, trots att vi stötte på en och annan luftgrop som fick planet att studsa så Emma skrek "FITTAA" högt över hela planet. Siri (vår tredje roomie från götet) var cool lugn. Inte så konstigt kanske, hon är ju från göteborg. Kanske var det hennes "don't worry face" som gjorde mig lugn.
     Att ta sig till lägenheten gick otroligt smidigt, och efter att vi tagit oss upp fem trappor med vårt 30 kg bagage satte vi våra fötter i den kanske finaste lägenheten i Paris. En vindsvåning. Jag var tvungen att andas lite in och ut, blinka lite, nypa mig i armen innan jag fattade att den var vår. Det bästa med lägenheten är såklart badkaret. Trots att det tar hundra år att fylla, så är det så värt att ligga där med lite tända ljus och kolla upp på stjärnorna genom fönstret. Inte dåligt va? Nej det tycker inte jag heller. Eftersom att jag dumt nog glömde ta med mig kabeln till min kära kamera så kan jag ju tyvärr inte lägga upp några bilder som jag tagit själv. Men jag lånar vår ägares bilder som hon tagit. VOILA!

 

Godkväll

 

Jag måste tyvärr meddela att jag kommer att åka hem över december månad. Till gråa stockholm. Detta pågrund av the normal pengabrist som många studenter/arbetslösa drabbas av( jobbar bara två timmar om dan som barnvakt så det räknas inte som jobb). Men mina vänner, drabbas inte av panik. Distress som man säger på franska. Jag och Emma kommer tillbaka i JANUARI. Och då jävlar har vi pengar så det räcker till allt!

Då är det nya tag som gäller. Har ett extrajobb på kvällarna som barnvakt, fortfarande till min söta Alina, och under dagarna kommer jag plugga franska. Inte så pjåkigt va! Vi har redan börjat leta efter nya lägenheter att flytta in i, kanske någon som inte inkluderar ett par gökande grannar, I'm just sayyyin.

 

För två timmar sen mötte vi upp Tommasi, en italiensk as gullig kille som hyr ut sin lägenhet i Republique's ungdomskvarter. Kanske inte den mest ultimata lägeheten vi sett, men det funkar absolut. Ett stort rum med bäddsoffa, garderob, matbord och två fina fönster som man kan sitta vid samt ett litet kök och ett minimalistisk badrum med toa och dusch. Eftersom att han kommer att bo i lägenheten brevid, inkluderas även italiensk mat då och då i priset. Emma är frälst! Men vi får se hur vi gör, kanske hittar vi något annat, lite större.

 

Vad ni missat av mitt liv i Paris dem senaste dagarna har tyvärr varit ganska mycket (FÖRLÅT). Men jag uppdaterar med lite foton istället. Emma kom precis hem med den goda osten, så jag måste kila. Duty calls!

Här sitter jag i vår lilla lägenhet på en fredag klockan 01.28. Mitt sällskap är ett glas mjölk, Emma(såklart) ballerinakakor och ett par gökande grannar. Bankade precis på väggen för att visa min frustration. Missförstå mig inte, sex är bra, och för två veckor sen sket vi att dom stönade som djur när vi försökte sova. Vi var så lyckliga över att ha fått så fina grannar. Vi fick algeriska desserter i utbyte av lite äppelpaj från oss, vi drog skämt och hälsade på paret i trappan. Men så förra veckan när vi hade några vänner på middag, typ fyra stycken, kommer mannen ut i endast ett par trasiga short och alladin tofflor och verkligen SKRIKER som en galning att vi är för högljudda. Han var helt jävla galen. Har nog aldrig sett en så arg person. Det spelade ingen roll hur många gånger vi sa "pardon, desoule, we are sooo sorry" osv osv han skrek ändå! Sen ringer han ägaren till lägenheten, Francoise, och säger att vi organiserar en massa fester och river ner hela stället. Vilken jävla gubbe alltså. Så om vi inte får ha middag en fredag kväll innan 24.00 med några kompisar så får dem fan inte ha högljutt sex klockan nu 01:38 (ja dom stönar fortfarande)

 

Men kvällen har faktiskt inte bara inkluderat gökande grannar, nej den har även inkluderat en helt ny fantastisk del av Paris. Rue mouffetard i 5 arrondisment. Så otroligt charmigt kvarter som inte kan bli mer franskt med fina små kroger,restauranger,kullerstensvägar,gamla kyrkor,konst på väggarna och en massa hemmafester med fransmän hängades öve balkongen med cigg i den ena handen och vin i den andra. PLUS helt fritt från turister! Jag och Emma tog oss en snabb runda mellan de olika barerna och la några speciellt fina på minnet. Vi hittade även en bowlinghall (WOW) som vi bokat tid på på måndag! Nej men det kanske inte gör något att grannarna fortfarande stönar (01.45) nu när vi hittade "the hidden Paris block". Och det gör framförallt ingenting eftersom att min fina sistah Jade landar imorgon klockan ett i Paris! Emma rullar på golvet av skratt och jag satte nog ballerinakakan i halsen. Nu skriker kvinnan "OUI OUI OUIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII". Det kommer bli en lång natt.

Godnatt

 

Var barnvakt idag som alla andra dagar, och det gick så fint så. När jag var påväg till dagiset för att hämta upp Alina blev jag lite nervös för att hon skulle börja gråta framför alla dagisfröknar som hon gjort varenda gång tidigare. I måndags tillexempel, när jag kom skrek hon och grät hon och försökte dra sig loss från min famn. Men så fort vi kommit ut från dagiset så log hon glatt och sjöng med mig hela vägen hem. Idag gick jag tveksamt fram till henne medan hon lekte med några klossar och sa halvhögt "hello Alina". Hon stirrade upp på mig ett tag, men sen hoppade hon upp i min famn och skrek" FAAAAANNIIIIIIII". Score på den säger vi va! Kidz gillar mig. Och score för att jag och Emma ska ta och äta lite pepparkaksdeg. Pussochhej!

 

 

    

Igår måndag kändes det som någon slags start för all maxad julpynt i Paris. Granar, Jultomtar, julgodis, julbelysning allt finns överallt man kollar. I söndags var det julbakning i Svenska Kyrkan, något som både jag och Emma taggat sönder till. Men vi anmälde oss försent eftersom att vi dumt nog inte tänkte på att alla unga svenskar i Paris är taggade på pepparkakor och lussebullar. Men Emma gjorde hemmagjord risgrynsgröt, den godaste jag någonsin ätit, och vi kollade love actually för att komma in i stämning. 

 

Idag tisdag, försvann all julkänsla och vårens fina väder kom fram. Det är ju typ 13 grader här! Helt galet alltså. Vi tog en skön powerwalk i en av de kanske finaste parkerna i Paris, Parc Monceau. En mindre version av Central Park kinda. Så fint när de stora löven faller ner och alla franska söta barn ropar "ohlala" och kastar dom runt omkring sig. Åh ja, så fint.
     Anyhow.På schemat idag står det: 1. Skriva kontrakt med barnvakt agencyn 2. Jobba som barnvakt 
Inte så intressant helt enkelt. Men det ska bli kul att vara barnvakt, jag gillar de! Alina är en söt unge som gillar när jag gör pruttljud med munnen, roliga miner, dansar med henne i vardagsrummet till hennes mammas opera musik(den enda musiken som finns) och när jag sjunger för henne. Vet att det låter klyschigt med sången, men tro mig ett barn får aldrig så mycket respekt som när man börjar sjunga de man vill säga istället, exempelvis: 
" AaAAAAliinnaaaa, please ma little darliinng dAAAAArling daarrling... eat up your fOOOOOooooD or you wont have anything to PoooooOOO..... darrrling DARLING EAAAAATT!"
Och så stirrar hon på mig ett tag, skrattar till och sen tar hon skeden och fortsätter äta. SCORE!Ett nice tips till alla ni barnvakter där ute. Men nu väntar Emma ivirig med ytterkläderna på, som förövrigt är en vår outfit dvs jeans, tröja, skinnjacka och converse. Den 20 november. Helt galet alltså.

 

En blogg kan vara väldigt svår att hålla aktiv. Framförallt om livet utanför bloggen är ständigt igång, som det nu i några dagar har varit här i Paris. Men nu kör vi en rejäl update.

 

Jag och Emma lyckades under veckan luska ut hur vår ugn fungerar och jävlar vilka möjligheter som öppnades. Hemmagjord Pizza med god öl och vänner var en utav dem och det var precis det vi gjorde denna fredag kväll. Tilda och Hanna som kommer från olika delar utav Sverige joinades oss och vi satt i flera timmar och bara åt o åt och pratade. Känns som en så otrolig självklarhet att ha alla vår nyfunna vänner att jag ibland kan glömma att jag och Emma inte hade någon annan förutom varandra när vi kom ner.
     Senare mot kvällen tog vi oss ner till Bastille (standard) och mötte Clara och hennes kompis från Sverige. Jag brukar vara en utav de personerna som tröttnar väldigt lätt på att köra samma barrunda och klubbutgång, men Bastille levererar fan varenda gång. Så vi hade det lika lyckat som alla andra gånger med lite gratis dricka på Baladjo, galna fransmän på hela gatan Rue de Lappe, dans dans dans och rester av pizza som bakismat.

 

På lördag vid 12.00 vaknade jag av mitt mobilalarm som är i en form av afrikanska trummor och en skärm täckt med mitt egna meddelande till mig själv " VÅGA INTE TRYCKA PÅ SNOOZE". Jag lydde mina egna ord och gick upp. Lyckades väcka alla efter fem minuter och älskade Tilda satte igång att göra pannkakor till oss alla. Vid 13 var jag påväg ner till tunnelbanan, mätt och hyfsat pigg, påväg till mitt möte med en fransk familj som söker barnvakt. Familjen bor lite utanför Paris, dock i en utav de finare förorterna i Les Moulineaux, men för att ta mig dit fick jag åka 20 minuter med tvärbanan, bara ett litet wow eftersom att den var så otroligt fin och gosig.
     Pappan i familjen mötte mig vid stationen och vi gick tillsammans mot deras lägenhet. Pratade lite halvstelt om Paris, hösten, mina dr martens som jag inte riktigt uppfattade om han tyckte var najs eller bajs och Alina. Väl uppe i lägenheten mötte jag Mamman, en chinesisk kvinna som hade på sig munskydd. Haha alla mina fördomar om chineser besannades! Hela familjen var tydligen smått sjuka, men tydligen var det bara mamman som skulle skydda sig (från mig?) eller från att smitta. Alina deras två åriga dotter sken upp när hon såg mig komma in i vardagsrummet där hon satt i en stol klädd i enbart rosa kläder. Inte en blick av tvekan eller rädsla, bara glädje som spreds vidare till mig. Första steget var avklarat, vi gillade varandra.
     Föräldrarna satte mig i en stol brevid henne och bad mig mata henne med en youghurt som stod på bordet. Jag tog skeden och youghurten i händerna och tänkte precis dra bort plasten på youghurten när jag kände en tung hand hamna på min axel. Mamman stirrade på mig med sina små ögon och jag såg hennes mun gapa genom munskyddet. " You must first clean your hands!! " säger hon med en ganska skarp ton. Drabbades av ett smått obehag, men skakade bort det, tvättade händerna och satte mig igen för att mata henne. Då räcker mamman över mig ett munskydd och ber mig använda de medan jag matar henne. Och jag satte på mig det där jävla munskyddet och medan jag matade henne berättade dom för mig kortfattat vad mina uppgifter skulle vara. En av dem var nog de sjukaste jag tror jag någonsin hört! Jag ska varje dag, repeterar v a r  j e  d a g fråga dagispersonalen:

1. Hur har hennes bajs sett ut. Flytande? Fast? Grönt? Svart? Samt hur många gånger hon bajsat
2. Hur har hennes kiss sett ut. Mörkgult? Ljusgult? Gult? Samt hur många gånger hon kissat
3. Hur hon ätit. Hur länge hon åt? hur mycket var kolhydrater, hur mycket var grönsaker?

4. Hur mycket hon sovit.

 

Sjukt. Helt jävla sinnessjukt.
Ser mig själv komma fram till personalen varje dag klockan fem, " Hello, how was the poop today?". Varför inte bara fråga om allt har gått bra? Dem missat väl inte att berätta iallafall barnet har diarré?
     Men igår var min första dag och jag tror helt seriöst att den här mamman har någon slags sjukdom. Hon blev förbannad när Alina råkade ta på undersulan på hennes inneskor precis efter att hon tvättat händerna, så att hon var tvungen att göra det igen. Det är ju bara läskigt. Jag tänker fan inte skälla ut mina barn när dom är två år gamla och försöker visa en hur duktiga dem är när dem kan sätta på sig skorna själva!  Märker också att hennes mamma inte är lika kärleksfull som många andra mammor mot sina barn. Sånt gör mig så himla ledsen. Men jävlar vad jag ska ge Alina kärlek. För enligt mig är hon världens underbaraste, med eller utan tvättade händer.

Sen är det så att mamman inte är hemsk, kanske lite galen bara men hon är snäll mot mig och det känns skönt. Men snart behöver jag inte ens bry mig om mamman och hennes galna tekniker, efter den här provveckan kan jag koncenterar mig på hur jag ska lyckas få det här barnet att inte bli lika galet som hennes mamma.
     Min andra dag är idag och jag ska börja göra mig i ordning för att åka in vid halv sex. Efter de kommer jag hem till mitt kära hem med en ny gäst i huset. Älskade Rasmus kommer och hälsar på här i Paris. Så kanske kommer vara oaktiv i några dagar till. Men detta monster inlägg tar nog några dagar att läsa. Men nu vet ni att jag har fått jobb WOHO!  Så Puss and wish me luck!

Inläggen i min blogg börjar nu lika mina inlägg i min dagbok. "Shit, nu var det lägensen jag skrev här och det har hänt ganska mycket på den här tiden! Men jag har inte riktigt tid att skriva de nu ( SORRY!) för jag ska iväg osv osv osv, men imorgon då skriver jag för då har jag ledigt hela dagen. Get back to you soon!"

 

Typ precis så tänkte jag skriva här. Men praktiskt nog kunde jag bara kopiera de jag skrev i min dagbok.

 

So until tomorrow then.

 

Bonsoir. Solen börjar sjunka ner över Sacre Coure och klockan är redan 18.30! Pratade med mamma igår medan vi satt på balkongen i skinande sol. Då var klockan halv fyra och hon tittade ut på ett kolsvart Stockholm. Kan inte klaga helt enkelt. Sitter just nu med en kopp ingefärs te med ton av honung och försöker bota mitt halsont, ett av många huskurer som min kära mormor tipsat om. Har verkligen inte tid att vara sjuk , så mycket kul som väntar oss. På fredag får vi besök från våra svenska kompisar, Clara, Hanna och Tilda som vi ska laga pizza med och så klart drick vin till, eller är det kanske godare med öl? Har nästan glömt bort öl i denna stad, så crazy expensive med öl jämfört med vad vinet kostar. På lördag får vi besök från våra två fina Stockholmare, Rebecca och Sara som ska stanna i tre dagar. Jag antar att jag inte kommer vilja vila en sekund medan dom är här! Sen kommer förmodligen min kära vän Rasmus, och Pappa + familj och underbara sister Jade och gud vet vilka fler. Den här lägenheten kommer iallafall få många sleepovers med fint folk! Aint got no time for sickness.

 

Två agency ringde mig idag och tipsade mig om några familjer som söker barnvakt. Har hitills bara pratat med tre stycken, finns cirka tio, och ska möta upp några i veckan. Det vore så GÖTT att få något av de. Ska visa det bästa med Fannie Hertzberg! Har annars fått fin fint jobberbjudande i Sverige så jag behöver iallafall inte köra samma jobbsökande där. Men vill så gärna stanna och lära mig franska. Har pratat med ägaren om lägenheten vi bor i nu kommer vara ledig Januari, Februari och Mars också, och det kommer den! Om jag kanske kan plugga och vara barnvakt samtidigt, då skulle jag definitivt ha råd att bo här. Y E S säger vi till de!

 

Jag och Emma var förövrigt och besökte Musee D´Orsay hela dagen idag. Jag lyckades lura personalen att vårt ID kort var vårt studentkort så att vi fick se allt gratis. Måste nog vara det bästa med att vara svensk, man får sån tillit haha. Det var otroligt stort och med en massa fina utställningar, det tar aldrig slut. Vi var där i 5 timmar och bara gick omkring och inpsererades av alla olika stilar på konst. Imorgon ska vi tillbaka dit för att titta på en film från det underbara 40 talets glamour. Vi kirrar gratis då med, såklart. Nu ska vi kolla på romantisk komendi, Bridget Jones 1 & 2. Vet inte hur många gånger jag sett den, en gång i veckan kanske i typ fyra år? Inget kan få mig att må så bra som när man kollar på dem två filmerna. Bonsoir.